Kost & Kropp

När vi skulle köra kvartalsutbildningen sa Åsa Fornander att den här releasen var ännu bättre än förra, vilket inte vill säga lite då 39 är sanslöst bra. Jag var lite skeptisk, trots att jag visste att “My love” (som ligger högt på listan över mina favoritlåtar) är med.

Så här två dagar, och fem inlärda låtar, senare måste jag säga att jag håller fullständigt med. Låtar som sticker ut är uppvärmningen, vars melodi samplats av Alcazar i “Sexual guarantee”, och det tog ungefär 20 genomlyssningar innan jag slutade bli förvånad över att höra Luther Vandross istället för Andreas Lundstedt. Koreografin är enkel och discoinfluerad - och sitter som ett smäck tillsammans med låten.

Street-latin är en skön brygga mellan uppvärmingen och jive-delen, som så klart är helt outstanding. Enkelt, tillgängligt och fanstastiskt kul. Och jobbigare än jag först trodde!

Koreografin till Justins “My love” är briljant. Slutprodukten är koreograferad till basgången (samma som Justin dansar till i videon) och är enkel men genialisk.

Cardio-delen denna gång är influerad av crumping, vilket gör att den är ganska hård och bitvis primal i sitt rörelsemönster. Koreografin håller en lagom svårighetsgrad, med detaljer som även de duktigaste deltagarna kommer få jobba lite för att sätta.

Enda missen är att slutlåten inte är det starkaste kortet, vilket är lite tråkigt. 39:an lyfte rejält i finalspåret, i 40 känns det som om näst sista låten är starkare än finalen. Samtidigt är nervarvningen och stretchen så rolig att allt är förlåtet! (Är det förresten fler än jag som tycker att det vore mer logiskt att köra koreografin i nervarvningen två varv till i slutet? När Åsa slutade där under utbildningen trodde jag att det var en felräkning från hennes sida, men sen ser jag i videon att de gör det även där.)

En bonus för oss instruktörer är att videon innehåller en rappande Gandalf och en rappande Dan. Som i Dan “Bodycombat” Cohen. Bara det i sig är en upplevelse. Om du inte har DVD:n och inte kan kolla får du trösta dig med den här dans(?)videon:

Andra bloggar om: dans, bodyjam, les mills, gruppträning, träning

Idag testade vi ett lite annorlunda grepp för att promota Bodyjam bland våra deltagare.

Vi har många som går på aerobic dance, men få av dem vågar sig in på Bodyjam-passen. Jag vet inte om det är namnet som avskräcker, eller om det handlar om hederlig gammal förändrings-skepticism, men det är något vi behöver jobba med. När en av våra populäraste aerobic dance-instruktörer som kör måndagar 19.30 (mycket populär tid ute i Täby) behövde vick tog jag på mig det. Vi lät “aerobic dance” stå kvar på schemat, eftersom jag tidigare kört aerobic dance och många av deltagarna önskat sig ett gästspel var det inget konstigt med att jag skulle köra.

I början av passet berättade jag precis vad vi skulle göra: åka på en resa genom världen - Indien, Brasilien, Latinamerika och USA - men jag sa aldrig att det var Bodyjam. Det var lite skeptiska miner under första uppvärmingslåten, men någon gång under “Buttons” byttes minerna ut mot förtjusning.

Resultat: 23 deltagare. En gick ut efter halva passet. Resten körde på, hänge med otrolit bra och hade mycket roligt. När jag i slutet berättade att vi just kört Bodyjam gick det upp ett ljus på många av ansiktena. Många kom fram efteråt och berättade hur roligt och utmanande det hade varit. Vi får se hur statistiken ser ut på Bodyjam-passen på fredagarna framöver.

Jag kan rekommendera att “kapa” dans-pass för att göra reklam för Bodyjam!

Andra bloggar om: bodyjam, les mills, gruppträning

Jag har vid vissa tillfällen dragit på mungipan när jag läst koreografihäften från Les Mills. Det är nämligen inte alltid de får texten rätt. Jag minns fortfarande hur jag försökte få ihop det i Bodycombat 21, under styrkelåten (”Somebody to love”) när det stod “When the group is found …”

“When the group is found to be lies”, tänkte jag, det är en konstig textrad. Det är såklart “When the truth is found to be lies”. Nu missar man oftast dessa grejer, men i senaste Bodyjam-releasen går det inte. Gandalf sjunger nämligen med till “Sexy Back” vid flera tillfällen, och det tog ett tag för mig att fatta att det var det han gjorde. Textraden är “Get your sexy on”, men Gandalf har hört det som “Who’s the sexy girl”. Det är lite humor, men samtidigt förtar det lite av hela magin kring spåret. Det är som när man är helt inne i en bra film och helt plötsligt skymtar en mikrofon och illusionen får sig en törn.

Vill du ha fler “felhörningar” kan du kolla sajten Kissthisguy.com som samlar såna.

Den som var med och dansade Nike Rockstar Workout Bollywood kommer känna igen sig lite i Bodyjam 39, eftersom en av de tre stilarna i första blocket är insipierad av indien och till och med låten med Snap! är med. Just första blocket ställer lite högre krav på instruktören jämfört med förra releasen, eftersom det är tre stilar som ska hållas isär, men det är desto roligare för deltagarna.

Disco, indisk dans och samba utgör första blocket, och efter en nedvarvning med Beyonce kommer andra blocket, som är en blandning av många olika stilar. Koreografin är kul och bjuder på en del utmaningar. Artisterna var inte okända förra releasen, men den här gången är det nästan bara stora namn. Jamiroquai, Pussycat Dolls, Shakira, Beyonce, Justin Timberlake, Rihanna, Fergie och DJ Tiësto gör soundtracket till en riktigt bra release.

DJ Tiëstos låt heter Dance4Life, vilket också är namnet på organisationen som Les Mills samarbetar med i denna release. Dance4life jobbar för att göra ungdomar mer involverade i kampen mot HIV och AIDS, och tanken är att alla anläggningar som kör Bodyjam över hela världen skall engagera sig i en insamling till förmån för forskning kring HIV och AIDS.

Det är spännande att ett friskvårdsföretag engagerar sig i en fråga av humanitär karaktär. Jag är inte säker på hur det ser ut i andra länder, men de flesta svenska friskvårdsföretag tenderar att inte tänka i de banorna. I de fall de gör det tycker de att de gör en god sak redan som främjar folkhälsan, men förutom Korpen och Friskis&Svettis är de flesta kommersiella aktörer som i första hand ska dra in pengar. Att då jobba på sin image kan vara en bra idé.

Andra bloggar om: bodyjam, gruppträning, les mills, world aids day

Sista söndagen i oktober är det omställning till normaltid (eller vintertid, som det också kallas) och den extra timmen med sovmorgon var välkommen. Nu skulle vi visserligen inte börja förrän 11.00, så sovmorgonen fanns där ändå, men jag behövde lite tid på mig att träna. Därför satt jag redan kvart över nio på bussen till gymmet och var på plats lagom till att de öppnade.

Det är då jag upptäcker att jag har musiken med mig i min iPod, men jag har koreografihäfte, dvd-skiva och cd hemma. Det hade inte varit något problem om jag inte samtidigt blivit förvirrad när det gällde antalet åttor med steptouch i början. Fyra är för lite, men åtta är för mycket. Ska man verkligen bryta ett block i mitten? Jag har också problem med att få armarna att sitta med höftrullningarna, men i övrigt känns det rätt okej. När de andra deltagarna kommer har de med sig både dvd och koreografihäfte, så jag hinner slänga ett sista öga på Gandalf när han kör igenom spåret innan vi går in i salen för sista dagens utbildning.

Det första vi gör är värmer upp med ett hederligt “soul train”. Två led med deltagare bildar en gång genom vilken man dansar ner en och en. Eftersom det är sista dagen kör Åsa också en frågesport, där vi får svara på frågor om Bodyjam, Les Mills och dans. Jag och Rebecka som är på lag gör bra ifrån oss, efter alla frågor står det 3 - 3 mellan vårt lag och ett annat. Utslagsfrågan, “Vilken är den kändaste repliken från Dirty Dancing?” tar Rebecka utan att blinka (”Nobody puts baby in a corner”). Efter leken är det allvar: vi pratar om hur man skapar den där magiska känslan i passet som gör att deltagarna glömmer tid och rum. Vi tränar på visuella och audiella cues, och vi kör såklart igenom passet.

Eftersom uppvärmningslåten körs med hela gruppen står jag alltså på scen med hela gruppen framför mig. Trots att jag kan koreografin, trots att jag instruerat i över tre år, så är jag sagolikt nervös. Koreografin satt som den skulle, det är allt jag vet när jag kliver av scen. I övrigt vet jag bara en sak: nu kan jag slappna av och njuta av resten av passet.

När vi kör den gemensamma återkopplingen och tittar på vår sista video håller jag på och somnar. Klockan är efter två när vi tar en sen lunch, och jag känner mig smått komatos när jag går upp för att duscha och byta om innan maten. Restaurangen som ligger granne med oss, Madonna, är inget höjdarställe, men alla som inte har mat med sig är för trötta för att gå in till Täby Centrum.

Under sista teoripasset pratar vi om musik och känsla i olika spår. Hur känns Turnin’ me on jämfört med Rompe? Hur skiljer sig kroppspråk, mimik och instruerande i dessa två jämfört med i Ran Kan Kan? Vi hinner precis gå igenom samtliga låtar innan vi måste lämna plats i salen för aerobic-passet som börjar 16.30. Kursen börjar närma sig sitt slut, men precis som med alla andra av Les Mills grundutbildningar innehåller Bodyjam en “challenge”. Där Bodypump och Bodycombat handlar om styrka och mjölksyra ligger utmaningen i en Bodyjam Challenge i dans. Vi delas in i två grupper som ska dansa mot varandra, i det som kallas för “battle”. Vi får tjugofem minuter på oss att koreografera ihop fyra åttor som ska dissa motståndargänget och visa hur duktiga vi är. Under tiden sätter sig Åsa och skriver våra utvärderingar.

Battlandet går bra. Ska jag vara helt ärlig så tycker jag nog att våra motståndare var snäppet vassare än vad vi var, men huvudsaken är att man kan släppa loss och ha kul. Och det kan vi.

En grundutbildning i ett Les Mills-program kan sluta med tre betyg: “On hold”, “Clear to shadow” och “Pass”. “Pass” innebär att man är klar att börja instruera nästa dag om man så vill. “Clear to shadow” innebär att det är några saker som behöver tränas in innan man är redo. Det gör man genom att skugga en annan instruktör, alltså så på scen/framför deltagarna precis som om man själv vore instruktör, men man instruerar inte. “On hold” innebär att det finns lite mer att jobba på. Kanske är det någon stil som inte riktigt sitter. Det var resultatet jag fick av min grundutbildning i februari. Nu när jag satt soffhörnan vid receptionen och pratade med några andra av deltagarna var min hjärna bara halvhjärtat med i diskussionen. Mycket av tankarna gick till förra utbildningen och till helgens bravader. Kändes det annorlunda? Hade jag verkligen utvecklats tillräckligt? Det är svårt att titta objektivt på sig själv, och ju mer man tittar desto svårare blir det. Vi hade spenderat hela helgen framför speglarna, och jag visste varken ut eller in. Trötthet i kombination med lågt blodsocker gjorde det hela än mer komplicerat, och jag var övertygad om att jag skulle få “on hold” igen. Inte för att det skulle stoppa mig, för även om jag just nu inte kunde se det själv så hade ju andra sagt att det såg helt annorlunda ut när jag rörde mig nu. Kanske, kanske skulle jag få “clear to shadow”. Hoppas!

Åsa drog inte ut på det när jag satte mig ner framför henne. Hon sköt över min utvärdering och sa “Grattis, Micke, du är redo att börja köra”. Jag tittade ner på utvärderingsformuläret där “Pass” var inringat. Jag kan lugnt säga att det är ett av de bästa ögonblicken i mitt liv som gruppträningsinstruktör. Jag har gått tre andra grundutbildningar i Les Mills-program, jag har gått styrkeinstruktörs- och PT-kurserna, jag har gått grundutbildning och masterutbildning i aerobic, men det här slog varenda av de ögonblicken. Alla andra utbildningar hade varit jobbiga, men den här hade jag fått kämpa extra hårt för.

Också mina kolleger på nJoy förstod hur stort det här var för mig. Nästa dag när jag kom till anläggningen för att köra mitt Bodystep-pass väntade mig en present:

Hörni, vi ses ute på dansgolvet!

Andra bloggar om: bodyjam, les mills, gruppträning, friskvård

När jag klev av bussen den strålande soliga lördagmorgonen kände jag definitivt att jag använt gamla muskler på nya sätt. Framförallt i korsryggen och i nacken, efter alla höftrullningar och snakes. Men det var en skön träningsvärk, och jag kände mig laddad. Koreografin satt som den skulle, nu gällde det bara att mjuka upp kroppen och väcka hjärnan.

En Red Kick senare stod jag ytterst i det led vi blivit ombedda att göra och kollade på när de andra deltagarna en och en gjorde en dansrörelse tillsammans med ett ljud som passade till den. Just inslagen av lek är något av ett signum för Les Mills grundutbildningar, och leken är både avkopplande, energiskapande och understryker de allvarliga bitarna på ett bra sätt.

Vi var nitton deltagare, vilket innebar att två elever delade på samma spår i de flesta fall. Efter uppvärmningen delades gruppen upp i två mindre diton, och man instruerade parallellt med sin spår-kollega i varsin ände av salen. Och det var nu höger-vänster-kaoset infann sig. Som deltagare gör man stegen på höger fot, medan man som instruktör instruerar på vänster. Förvirringen uppstär när man ska fortsätta bygga på något som någon annan påbörjat. Man har repeterat in steget på höger fot och ska sedan snabbt ställa om sig till vänster. I mitt fall är redan två åttor utlärda, och självklart gör jag dessa steg åt fel håll (på höger fot) första gången. Koreografin satt dock verkligen som den skulle, deltagarna var glada och efter första missödet flöt det på rätt bra.

När vi efter passet tittar på videon och lyssnar på Åsas feedback till oss är jag glad att jag är van att se mig själv på video. Att se sig själv filmad är som dubbelspeglingseffekten eller som att höra sin röst inspelad - något som kan vara rätt traumatiskt under fel omständigheter, och något som tar lite tid att vänja sig vid. Åsa ger mig beröm för att koreografin sitter och för lugnet i spår 10, och jag får lite bakläxa på utförandet av några rörelser.

Vi ska köra passet igen under eftermiddagen, med filmning och individuell återkoppling, men först är det lunch och ett teoriblock. Vi går igenom ytterligare hörnstenar, till exempel diskuterar vi hur man kan göra för att skapa kontakt mellan oss och deltagarna och mellan deltagarna och musiken. Det är intressant att lyssna på de olika infallsvinklarna man får när tjugo personer mer olika erfarenheter tittar på samma problem. Jag är glad att lunchen bestått av en sushi i Täby Centrum och inte en pizza från grannrestaurangen, eftersom jag skulle ha legat i grav paltkoma med så mycket mat i magen.

Innan det är dags för andra passet för dagen laddar vi med att ställa oss i en ring och ge varandra massage. Det är otroligt avkopplande trots att det bara rör sig om någon minut, och dessutom höjer det team-känslan bland oss deltagare.

Sen är det dags.

Det är lika roligt den här gången, och nu lyckas jag hålla mig på rätt fot och åt rätt håll hela tiden. Jag känner mig rätt nöjd när vi går upp till föreläsningssalen för att kolla på videon medan Åsa börjar ge individuell feedback till några av instruktörerna, men när jag ser mig själv på videon undrar jag vad jag egentligen höll på med. I vissa av stegen ser jag ut som en hösäck.

Nedbruten av trötthet, träning och för lite näringsintag under dagen kan jag inte tänka varken klart eller positivt när jag är på väg hemåt. Det känns som om jag inte riktigt fixar det här, och jag undrar om jag verkligen ska instruera Bodyjam. Jag har aldrig köpt när någon säger att “det inte är min grej”, det handlar om vad man vill göra, och vad man prioriterar och inte om något slags medfödd talang. Men just nu undrar jag om jag inte har fel. Jag kanske ska släppa det här och bara vara deltagare?

Vi har alla fått en ny låt att instruera till dagen därpå. Jag har fått uppvärmingslåten som innehåller en annan sak som är min utmaning: isoleringar, framförallt bröstkorgsisoleringar. Att göra isoleringar är en sak, att göra dem mjuka, till dans en annan.

Humöret åker upp ett par snäpp efter middagen, och jag kollar igenom mitt spår på dvd:n och tränar på isoleringarna. Jag ska klara det!

Andra bloggar om: bodyjam, les mills, gruppträning, friskvård

När jag klev av bussen strax innan åtta i morse tänkte jag att sist jag var på gymmet vid den här tiden jobbade jag här. Nu var det lite annorlunda, Bodyjamutbildningen skulle hållas på min hemanläggning och jag skulle vara med. Jag har tidigare skrivit om mina höstplaner, där just Bodyjam-licensen är ett av målen.

Egentligen behöver jag inte gå den här utbildningen. Jag hade lika gärna kunnat filma två låtar från en release och skicka in dem. Och jag flyttar bak min egen deadline med över en månad - egentligen hade jag tänkt ge dansklasserna på Danscenter en månad till innan jag tog steget. Samtidigt är en utbildning ett utmärkt tillfälle att bli coachad, så när jag fick frågan tänkte jag “Jag kör”.

Så därför stod jag på scen och försökte imitera Damon Frost klockan strax efter åtta en fredagmorgon i en gruppträningssal på nJoy i Täby. Meningen var att vi skulle presentera oss genom att imitera en skådis, dansare eller annan känd person som inspirerar oss, och Damon inspirerar mig både som dansare och som lärare. Åsa Fornander, nyss hemkommen från fem veckors dansande i New York och sprudlande av energi och glädje, plockade Damon rätt snabbt (jag tror inte imitationen var lika bra som ledtråden, att det handlade om en tidigare medlem i BouncE).

När presentationerna var klara bar det av. Vi körde igenom Bodyjam 38, som skilde sig ganska mycket från 36 som vi körde under min tidigare utbildning. Första delen, inspirerad av dansstilar som salsa och merengue, var inte så svår. Desto mer utmanande var istället del två, som innehåller element av modern dans i en jazzfunkig förpackning. Som alltid var det svårt att inte ryckas med och köra fullt ut redan under första passet, trots att jag visste hur mycket mer fysisk aktivitet som väntade under dagen. En sak som är knepig med utbildningar där instruktören kör spegelvänt är att man som deltagare kör passet på höger fot, medan man ska instruera på vänster. Det är en utmaning i sig. Men mer om det imorgon, när förvirringen satt in på allvar.

Efter rast med ombyte och energipåfyllning väntade en teorigenomgång: de fem hörnstenarna, som är desamma för samtliga Les Mills-pass, och elementen som är specifika för Bodyjam. Sedan var det plötsligt lunch, och eftermiddagen bestod i princip bara av fysisk aktivitet. Åsa gick igenom stegen i varje låt utan musik, och sedan körde vi låten med musik till för att känna på den. Den här gången körde vi på vänster fot, vilket var skönt. Den här genomgången var ovärderlig. Helt plötsligt klarnade stegen och det var mycket lättare att genomföra dem. Inte ens den dubbla snurren på en cha cha-takt utgjorde något större problem efter det här.

Alla instruktörer har fått varsin låt, eller i vissa fall två där låtarna är korta, och dessa ska vi instruera imorgon. Genomgången av passet på det här sättet tog tillsammans med några korta raster och en frågestund nästan tre timmar - men klockan 15.00 var vi klara med dag ett. Nu återstod bara att öva in koreografin till den låt jag blivit tilldelad.

Rättning: de låtar jag blivit tilldelad. Eftersom låt tio är så kort, fick jag låt elva också. Man kan lugnt säga att det här är den värsta, eller bästa, delen jag kunde fått. Låt tio är mer modern dans än något annat, och kombinationen i låt elva innehåller den för mig största utmaningen i den här koreografin. I kombinationen gör man två knälyft samtidigt som armarna gör en cirkel ovanför huvudet, därefter följer en snabb vändning och en “snake”, en vågformad rörelse i överkroppen, nästan som om man duckade sidledes under ett hinder. Att teoretiskt lära mig koreografin tog tio minuter, men utförandet var värre. Efter en timmes nötande gick jag och stretchade igenom kroppen som definitivt protesterade mindre efteråt, men den kändes fortfarande tung och genomtrött.

Om du funderar på att gå en Les Mills-utbildning ska du inte planera något de kvällar utbildningen går. Dels för att du kommer vara för trött för att orka göra något, och dels för att det är en utmaning att plugga in och förbereda utlärningen inför nästa dag.

Jag orkade knappt slänga in kläderna i tvättmaskinen innan jag däckade i soffan med middag. Jag passade på att kolla på Land of the Dead, en zombierulle, och tänkte att grillad kyckling inte är rätt sak att äta när man ser zombies äta människor levande. Stärkt av stretchen kollade jag igenom mina spår på dvd:n och upptäckte att det är några detaljer jag behövde korrigera. Men eftersom kroppen hotar att lämna mig om jag rör på mig mer ikväll får jag ta det imorgon bitti istället.

Andra bloggar om: bodyjam, les mills, gruppträning, friskvård

Jag kör tre olika Les Mills-koncept: Bodypump, Bodycombat och Bodystep. Jag siktar på en fjärde innan året är slut: Bodyjam. Den vanligaste frågan jag får är “Hur hinner du lära dig programmen?”. Jag tänkte dela med mig av en av mina hemligheter.

Jag har en fantastisk hjälpreda vid inlärningen av nya program: iPod video. Förutom själva kvartalsmusiken har jag nu också kvartalsvideon tillgänglig i fickan och kan kolla på den när jag behöver, oavsett om jag sitter på bussen eller är på gymmet för att träna och behöver kolla någon detalj.

Du behöver inte vara hacker för att ta med dig kvartalsvideon var du än går. Det här behöver du:

• Dator med dvd-läsare
• iPod Video (finns från 2500 och uppåt enligt Pricerunner)
• iTunes (följer med iPod eller laddas ner gratis från Apple)
• Programmet DVD to iPod converter från Xilisoft

Sen är det enkelt. Du stoppar in DVD-skivan i din dator och startar programmet “DVD to iPod converter”. Klicka på DVD i det blå fältet i nedre delen av fönstret, och välj sedan DVD-enheten, öppna den och gå in i katalogen VIDEO_TS. Programmet kommer nu lista hela innehållet på skivan. Namnen kan se konstiga och förvirrande ut, och det är helt okej. Se bara till att alla spår är markerade så får du ner dem till din dator. Längst ner, i “destination:” väljer du vilken katalog på hårddisken du vill spara filerna i. Sedan är det bara att klicka på den röda knappen i den blå listen och påbörja kopieringen. Det tar en stund att kopiera filerna, men allt sköter sig självt så du kan lugnt göra något annat under tiden.

När du väl har fått ner DVD:n i datorn startar du iTunes och väljer “Lägg till katalog till biblioteket” (”Add folder to library”) under arkiv-menyn. Nu finns filmerna under just “Filmer” (”Movies”). Markera alla filer genom att klicka på den första, hålla ner skift och klicka på filerna tills alla är markerade. Högerklicka sedan och välj “Konvertera valda filer för iPod” (”Convert selection for iPod”). Även den här delen tar lite tid beroende på hur snabb dator du har, men den här delen sköter också sig själv medan du gör annat.

När det här är klart skapar du en ny spellista (arkiv -> ny spelllista). Kalla den något lämpligt, till exempel “Bodycombat 29″. Här gäller det att hålla tungan i rätt mun, eftersom det nu ser ut som om du har två av varje film. Det har du också. Du har dels filen som du drog ner från DVD:n och dels filen som iTunes skapade för din iPod. Filerna ligger bredvid varandra, och det är alltid den andra som är iPod-versionen. Är du osäker, högerklicka filen och välj “Hämta information” (”Get info”). Längst ner i den ruta du får upp står en lång rad om var filen befinner sig. Titta i slutet av den raden. Står det .mp4 är det fel fil. Står det .m4v är det rätt. Dra rätt filer och släpp dem på den nya spellistan. Koppla upp din iPod till datorn med hjälp av datakabeln, och dra och släpp spellistan till din iPod i iTunes.

Grattis! Nu har du med dig inte bara musik, utan också video, var du än går.

Andra bloggar om: iPod, gruppträning, les mills, kvartalsreleaser, bodypump, bodycombat, bodyjam, bodystep

Läs del 1 här

Bredvid cafét kunde man tävla i”Virtual Bodyjam”, eller Dance Dance Revolution som spelet också heter. Den som i slutet av dagen hade högst poäng vann en träningsoutfit och ett par skor från Nike. Jag ställde såklart upp.

Spelet går ut på att man ska trampa på en eller två av de fyra pilarna i rätt tid. På skärmen rullar pilar upp, och när pilarna befinner sig på ett visst ställe ska man trampa på plattan med motsvarande pil. I brist på riktiga danspass är det här ett kanonbra sätt att komma i form, och det finns också för hemmabruk

Första omgången gick sådär, jag lyckades inte riktigt knäcka rekordet på 28 miljoner. Det var snart dags för Bodyjam, men jag lovade komma tillbaka efteråt.

Jag kom tillbaka till stora salen lagom till Jan (Les Mills Holland), Susan (Les Mills Nya Zeeland) och Fredrik (Les Mills Sverige) verkade nöjda efter första passet, och det med rätta. De 500-nånting deltagarna verkade vara riktigt på G, och de var idel leenden efter passet.

Enda missen var att alla hade svarta kläder, och scenen hade svart bakgrund, vilket inte gjorde sig så bra för deltagarna som stod längst bak i salen. I sammanhanget var det dock en petitess.

Dagens konfrencier var Professor (a.k.a. Mr Purple) som underhöll mellan programmen med sköna moves till 70- 80- och 90-talsmusiken som pumpade ut ur högtalarna, kompletterad med originalvideon på storbildsskärmarna. Låtar som “Pump up the jam”, “Ice ice baby” och “Everybody dance now” gav både mig och Anna Sundin från nJoy Regeringsgatan flashbacks från ungdomsgården. Det läskigaste var att där fanns instruktörer som förmodligen är för unga för att minnas originalversionerna av dessa låtar.

Dragshowgruppen Diamond Dogs körde ett nummer med pastischer på Linda Bengtzing, Nanne Grönwall och Shirley Clamp. Det häftiga var att de hade fått originalartisterna att sjunga in nya texter till kända låtar. “Jag ljuger så bra” blev betydligt mindre rumsren med “Jag suger så bra”, och “Att älska dig” blev lite mer egotrippad när refrängen byttes ut till “Att älska mig”. Sen var det dags: Bodyjam 38. “G” (Gandalf Archer) och Rach intog scenen med en koreografi som har inspirerats både av disco och modern dans. Kul och jobbigt, framförallt för vänster ben som kändes som om det jobbat hårdare än höger. Jag hade dagen innan testat Bodyjam 37, och trots G och Rach på scen så måste jag säga att jag föredrar Bodyjam 37. Det är snäppet bättre, förmodligen för att det innehåller både afro och street vilket jag gillar bättre än disco och modern dans. Det säger kanske mer om hur bra 37:an är en om release 38. G och Rach såg lika coola ut efter passet som de gjort på scen:

Efter Bodyjam-passet var det dags för en snabbdusch, vilket fungerade förvånansvärt bra trots att omklädningsrummet verkade litet vid första anblicken. De fyra duscharna räckte mer än väl, och jag behövde varken trängas eller vänta. På med Bodycombat-outfiten och upp för lunch: kycklingwok med ris. Helt okej mat som inte fyllde ut alltför mycket. På scen presenterade instruktörer från anläggningar runt om i norden till sina favoritlåtar. Det var Bodypump, Bodycombat, Bodybalance och såklart Bodyjam. Juryn hade klara influenser från “So you think you can dance” och “American Idol” - bitskt och lite elakt, framförallt Dan the man Cohen som sänkte betyget för killarna som hade hår på huvudet “Since I don’t like hair”. När Bodybalance drog igång var det dags för mig att ta revansch på Virtual Bodyjam. Det riktiga Bodyjam-passet var precis vad jag behövde för att värma upp. Den här gången slog jag 28 miljoner med råge: nytt rekord var 41,5 miljoner.

Svenskar är kontrollerade och rädda för att göra bort sig. Det stämmer bra på svenska instruktörer också: det var inte så många som vågade sig på Virtual Bodyjam. Däremot var det desto fler som vågade sig på att testa sig i Strenflex. Ove Rytter körde tester med två personer i taget, och många intresserade satt och tittade på.

Sedan: Bodycombat 29. Dan och Rach äntrade scenen propra som du aldrig sett dem förr. Dan i kostym, komplett med hatt och slips, och Rach i kostymbyxor och finväst. Bodycombat 29 handlar om “back to basics”, med mycket influenser från “gentlemen’s boxing clubs” och olika kampsportsikoner som Bruce Lee. Uppvärmingslåten är återigen uppdelad på överkropp och underkropp, och det blev många spontana rop och busvisslingar när underkroppsdelen drog igång. Tänk 90-tal, tänk grunge. Alla ville såklart stå längst fram, vilket gjorde att det var trångt. Att ta ut sparkar och att förflytta sig långt var inte att tänka på. Efter tredje låten fattade jag vinken och ställde mig längst bak istället. Mer yta betyder hårdare träning, och det var ju därför vi var där. Låt nummer sex känner Bodypumpinstruktörerna igen, då den har varit axellåt i en release - men den här gången är en oväntad artist inmixad. Styrkelåten borde ha varningsetikett, jag tror att det här är de tyngsta armhävningarna jag varit med om någonsin i Bodycombat. Kanonrelease som lämnade alla svettiga, trötta och ändå hungriga på mer.

Nu blev det bråttom. Snabbt ner för ombyte till Bodystep-kläderna. Fylla på vattenflaskan med tre Resorb-tabletter och så upp igen lagom till sista halvan av första låten i Bodystep 65. Susan kör inte bara Bodypump, hon är en fena på Bodystep, liksom Pernilla som äntlingen är tillbaka efter mammaledigheten. Koreografin är enklare över lag i den här releasen, utan att för den skull bli lättare. Trots Resorb-tabletterna gjorde vätskeförlusten att min hjärna var lite slö, vilket framförallt märktes på speedstep-låten. Enkel och tuff koreografi, men mina fötter som normalt visste exakt var lådan började och slutade halkade till flera gånger. När det var dags för sista konditionslåten kände jag av krampkänningar i lårens framsida, vilket bådade illa för Bodypumpen som följde direkt efter.

Återigen ner för dagens sista ombyte. Benen kändes tunga, men jag hoppades att tre Gainomax och en massa vatten skulle göra susen. Charlotte, Katarina och Dan the man ledde förvånansvärt många instruktörer, med tanke på hur många som kört första passet på morgonen, genom Bodypump 59. Fredrik och Jan som lett det första passet hade inte fått nog, utan hakade på. Dan förklarade att han förstod att vi var trötta efter en lång dag, men att vi inte fick fuska med vikterna. Vi är instruktörer och måste leva upp till rollen. Tji fick jag för att jag tänkt ta det lugnt. Release 59 av Bodypump är mycket skön. Bra blandning av låtar: bröstlåten tar mig tillbaka till ungdomsgården (90-tal), rygglåten innebär ett kärt återseende och bicepslåten är inte att leka med. Jag har sällan varit med om sån intensiv och brännande smärta i armarna som när vi äntligen fick släppa stången för sista gången, och för andra gången i mitt liv var jag så slutkörd, trött och hade så ont att jag höll på att börja gråta. Bokstavligen. Jag förvånade mig själv genom att plocka upp stången i utfallslåten, som den här gången inleds på ett annorlunda sätt som låter oss sätta tekniken innan själva huvudjobbet börjar. I axellåten är rotatorcuffen en av musklerna som får jobba intensivt, och det är det enda minne jag har - resten drunknade i smärta.

Det var en mycket trött och slagen Micke som åkte hemåt med en bag som vägde betydligt mer nu tack vare alla blöta klädombyten, men också en lycklig Micke. Dagen hade inneburit mycket inspiration, kul pass, trevliga människor och rolig underhållning. Mitt rekord hade dessutom stått sig, trots tappra försök att slå det (ena försöket slutade bara en miljon under min poäng) och jag hade alltså vunnit träningskläder och skor som grädde på moset.

Hem, äta, stryka skjorta och sedan in till stan igen för efterfesten på The Crib. Klockan var knappt nio när jag kom dit, och om första rummet verkade halvtomt så var andra desto fullare (och varmare!). Jag hade egentligen inte tänkt dricka, men när jag fick ett glas bubbelvin i handen så slank det ner, liksom hallonshotsen som också invigde de närvarande i “The Buffalo Club”. Om du undrar vad det innebär så kan jag bara säga så här: du kan bara få reda på det om du går med i klubben. Men testa att kolla vilken hand folk dricker med på nästa fest där det finns ett gäng Les Mills-instruktörer … När Les Mills-gänget gick vidare till Solidaritet kände jag att det var dags att åka hem och sova. Enligt rapporter kom vissa personer inte hem förrän klockan 6 på söndag morgon, personer som dagen efter hade utbildningsdag med mycket fysisk träning. Det är en värdig avslutning på det här evenemanget.

Andra bloggar om: gruppträning, bodycombat, bodypump, bodyjam, bodystep, les mills, super saturday