Kost & Kropp

I dagens Svenska Dagbladet fanns “Sporthälsa”, en annonsbilaga som gör allt för att ge sken av att vara en tidning. Produkten motsvarar väl mina förväntningar utan att någonstans överträffa dem - det är ren vinstmaximering för utgivarna utan någon som helst passion för friskvårdsbranschen. Det är synd, för såna här halvmesyrer bara ökar problembördan för en bransch som har tillräckliga problem redan som det är.

Hur som helst innehåller tidningen en mängd halvsanningar och förenklingar och två påståenden som jag direkt skulle vilja kalla osanna. Men för att inte döma dem ohörda har jag dragit iväg ett mail:

Hej,

Jag heter Micke Kazarnowicz och driver en blogg om friskvård och hälsa. Jag såg er annonsbilaga i Svenska Dagbladet idag, och jag har två frågor:

1) Vad har ni för belägg för påståendet att man “Inte ska äta efter 18.00″ om man vill gå ner i vikt? Jag tar gärna referenser till studier, dietister eller näringsfysiologer som gett detta råd, då jag gärna diskuterar det vidare med källorna.

2) På sidan 25, i “Finn din form - i yogan” skriver ni om Bikram-Yoga att “Träningen är utformat för att […] frigöra gifter genom svettning”. Vad är det för gifter, och vad är skillnaden att svettas ut dessa under Yoga till skillnad från, säg, ett joggingpass?

Jag ser fram mot era svar.

Med vänlig hälsning
Micke Kazarnowicz

Jag har tidigare ställt frågan om Bikram-Yoga till en Aftonbladet-reporter som påstod något liknande i sin tidning. Hon hänvisade till Kim Melander på Bikram Yoga Sweden, som i sin tur inte svarat trots upprepade påstötningar. Det ska bli intressant att se om Sporthälsa har något bättre underlag.

Tills svaret kommer kan du läsa om varför friska människor inte svettas ut gifter.

Häromdagen kom magasinet King till alla prenumeranter, och med fanns en reklambilaga från Kicks om hudvård för män. Inget konstigt egentligen, förrän listan över produkter som kunde hjälpa till vid specifika problem.

Om man har “Slapp hud kring midjan” hjälper tydligen Shiseido Men Body Creator.

Shiseido Men Body Creator är en gel som bryter ner och förbränner kroppsfett […]

En kräm som förbränner fett? Det är ju nästan lika bra som plåster som drar ut fett via fotsulorna. Jag ska försöka ringa Kicks och fråga vad de egentligen menar med det här.

Andra bloggar om: fettförbränning, grooming, kicks, bantarbluff

Jag kör tre olika Les Mills-koncept: Bodypump, Bodycombat och Bodystep. Jag siktar på en fjärde innan året är slut: Bodyjam. Den vanligaste frågan jag får är “Hur hinner du lära dig programmen?”. Jag tänkte dela med mig av en av mina hemligheter.

Jag har en fantastisk hjälpreda vid inlärningen av nya program: iPod video. Förutom själva kvartalsmusiken har jag nu också kvartalsvideon tillgänglig i fickan och kan kolla på den när jag behöver, oavsett om jag sitter på bussen eller är på gymmet för att träna och behöver kolla någon detalj.

Du behöver inte vara hacker för att ta med dig kvartalsvideon var du än går. Det här behöver du:

• Dator med dvd-läsare
• iPod Video (finns från 2500 och uppåt enligt Pricerunner)
• iTunes (följer med iPod eller laddas ner gratis från Apple)
• Programmet DVD to iPod converter från Xilisoft

Sen är det enkelt. Du stoppar in DVD-skivan i din dator och startar programmet “DVD to iPod converter”. Klicka på DVD i det blå fältet i nedre delen av fönstret, och välj sedan DVD-enheten, öppna den och gå in i katalogen VIDEO_TS. Programmet kommer nu lista hela innehållet på skivan. Namnen kan se konstiga och förvirrande ut, och det är helt okej. Se bara till att alla spår är markerade så får du ner dem till din dator. Längst ner, i “destination:” väljer du vilken katalog på hårddisken du vill spara filerna i. Sedan är det bara att klicka på den röda knappen i den blå listen och påbörja kopieringen. Det tar en stund att kopiera filerna, men allt sköter sig självt så du kan lugnt göra något annat under tiden.

När du väl har fått ner DVD:n i datorn startar du iTunes och väljer “Lägg till katalog till biblioteket” (”Add folder to library”) under arkiv-menyn. Nu finns filmerna under just “Filmer” (”Movies”). Markera alla filer genom att klicka på den första, hålla ner skift och klicka på filerna tills alla är markerade. Högerklicka sedan och välj “Konvertera valda filer för iPod” (”Convert selection for iPod”). Även den här delen tar lite tid beroende på hur snabb dator du har, men den här delen sköter också sig själv medan du gör annat.

När det här är klart skapar du en ny spellista (arkiv -> ny spelllista). Kalla den något lämpligt, till exempel “Bodycombat 29″. Här gäller det att hålla tungan i rätt mun, eftersom det nu ser ut som om du har två av varje film. Det har du också. Du har dels filen som du drog ner från DVD:n och dels filen som iTunes skapade för din iPod. Filerna ligger bredvid varandra, och det är alltid den andra som är iPod-versionen. Är du osäker, högerklicka filen och välj “Hämta information” (”Get info”). Längst ner i den ruta du får upp står en lång rad om var filen befinner sig. Titta i slutet av den raden. Står det .mp4 är det fel fil. Står det .m4v är det rätt. Dra rätt filer och släpp dem på den nya spellistan. Koppla upp din iPod till datorn med hjälp av datakabeln, och dra och släpp spellistan till din iPod i iTunes.

Grattis! Nu har du med dig inte bara musik, utan också video, var du än går.

Andra bloggar om: iPod, gruppträning, les mills, kvartalsreleaser, bodypump, bodycombat, bodyjam, bodystep

Jag har kört Bodypump ett par gånger på SATS nu, och här är några spontana reflektioner:

- Att kalla på deltagarnas uppmärksamhet genom att kalla dem “Gänget” är en skön grej. Man känner sig mycket mer “vi” och kompis med instruktören då.

- Instruktörer har överlag bra teknik, men vad är dealen med takten? En rörelse i Bodypump har ju som bekant ingen början och inget slut. Trots det slarvas det både i singlar (som blir 0.75/0.75 istället för 1/1), 3/1:or (som blir 3/0.5) och 4/4 (som ofta blir 4/2 eller 4/3). Jag är drillad i att hålla rörelsen jämn, vilket gör att jag bägge gångerna i princip var i osynk med gruppen under benlåten.

- Les Mills behöver bli tydligare på vissa regler. Som jag har förstått det har vi bara en benposition i Sverige i knäböj: något bredare än grundposition, med fötterna vinklade lite utåt. Vi går aldrig ut till en bredare position, även om de gör det i videon. Det har inte riktigt framgått, eftersom vi ändrade benposition till bredare under bägge pass. [Mental note: skriv till Petter och fråga om vad som egentligen gäller]

- Att ha volymen på headsetet inställt så man kan tala tyst och ändå höras är mycket effektfullt, i alla fall i Bodypump.

- “Tryck bort taket!” var ett skönt sätt att cue:a frivändningar i rygglåten.

- Man ska inte gå runt på scen under biceps- och axellåtarna, hur tungt det än känns. Det ser slarvigt och slappt ut.

Andra bloggar om: bodypump, instruktörer, gruppträning

Jag har ju köpt kort på SATS, trots att jag är instruktör på nJoy. Det är en av de bästa investeringar jag har gjort. Det är enormt lyxigt att kunna träna på ett ställe där jag inte behöver vara representant hela tiden. Att kunna ta en bastu efter passet och bara sjunka in i sin egen tankevärld utan att behöva vara social. SATS har också ett stort utbud av gruppträning och ett av de bästa sätten att själv utvecklas som instruktör är ju att gå på andras pass och notera: vad gör de bra? Vad gör de mindre bra?

Idag var jag och körde Bodypump på Hötorget 17.30. Nya programmet (nummer 59) innebar lite utmaning, framförallt som jag lastade på lite extra på ben och bröst. När passet är slut kliver Fredrik (Andersson) och Petter (Ehrnvall) in och ska köra nya Bodycombat-passet. Klart jag måste stanna då.

Svetten lackade. Bokstavligen. Det rann om mig, och jag anlade en liten konstgjord sjö av svett där jag stod. Men roligt var det. Petter och Fredrik är sköna instruktörer var för sig, och tillsammans blir de ännu bättre. Nästan på samma nivå som när Dan Cohen körde ute hos oss.

Andra bloggar om: träning, bodypump, bodycombat, sats

Jag vill gärna blicka tillbaka lite till Super Saturday igen.

En av de instruktörer jag såg fram mot att få köra för var Dan Cohen. Han har varit en stor inspiration ända sen Bodycombat 21, när jag började instruera just BC, och jag hade ju redan tränat för de flesta andra instruktörer tidigare.

Jag tycker att Dan under lördagen hade sina lysande stunder. Jag fick till exempel gåshud när han under rygglåten i Bodypump-passet peppade med hjälp av ilska. Men största delen av dagen var han inte den instruktör jag sett på DVD-releaserna. Vilket är konstigt, eftersom både Rach, Gandalf och Susan levererade galant.

Dan kändes lite stiff, som om han inte riktigt kunde slappna av. Jag vet inte vad som låg i botten för det. Det släppte lite granna fram till kvällens party, men till och med då kändes det så.

Först trodde jag att jag var ensam om det, men sedan jag pratat med ett gäng andra så hade de ungefär samma uppfattning. Sånt är trist.

Det som är bra med den här historien är att Dan var ute hos oss och körde Bodycombat 29 tisdagen efter Super Saturday, och då var han precis den instruktör jag sett på DVD:n. Avslappnad och cool, verbal, tydlig, pedagogisk, showig. Han levererade en träningsmagi som var helt sanslös; Han hade en hel publik även utanför salen, folk kunde inte riktigt slita sig.

Jag vet inte om det var färre människor som gjorde skillnaden, eller att det var en annan målgrupp, eller om han bara hade en dålig dag. Men det var skönt att se att Dan verkligen är en fantastisk instruktör och inte en illusion skapad av bra filmteam.

Andra bloggar om: les mills, bodycombat, dan cohen

Läs del 1 här

Bredvid cafét kunde man tävla i”Virtual Bodyjam”, eller Dance Dance Revolution som spelet också heter. Den som i slutet av dagen hade högst poäng vann en träningsoutfit och ett par skor från Nike. Jag ställde såklart upp.

Spelet går ut på att man ska trampa på en eller två av de fyra pilarna i rätt tid. På skärmen rullar pilar upp, och när pilarna befinner sig på ett visst ställe ska man trampa på plattan med motsvarande pil. I brist på riktiga danspass är det här ett kanonbra sätt att komma i form, och det finns också för hemmabruk

Första omgången gick sådär, jag lyckades inte riktigt knäcka rekordet på 28 miljoner. Det var snart dags för Bodyjam, men jag lovade komma tillbaka efteråt.

Jag kom tillbaka till stora salen lagom till Jan (Les Mills Holland), Susan (Les Mills Nya Zeeland) och Fredrik (Les Mills Sverige) verkade nöjda efter första passet, och det med rätta. De 500-nånting deltagarna verkade vara riktigt på G, och de var idel leenden efter passet.

Enda missen var att alla hade svarta kläder, och scenen hade svart bakgrund, vilket inte gjorde sig så bra för deltagarna som stod längst bak i salen. I sammanhanget var det dock en petitess.

Dagens konfrencier var Professor (a.k.a. Mr Purple) som underhöll mellan programmen med sköna moves till 70- 80- och 90-talsmusiken som pumpade ut ur högtalarna, kompletterad med originalvideon på storbildsskärmarna. Låtar som “Pump up the jam”, “Ice ice baby” och “Everybody dance now” gav både mig och Anna Sundin från nJoy Regeringsgatan flashbacks från ungdomsgården. Det läskigaste var att där fanns instruktörer som förmodligen är för unga för att minnas originalversionerna av dessa låtar.

Dragshowgruppen Diamond Dogs körde ett nummer med pastischer på Linda Bengtzing, Nanne Grönwall och Shirley Clamp. Det häftiga var att de hade fått originalartisterna att sjunga in nya texter till kända låtar. “Jag ljuger så bra” blev betydligt mindre rumsren med “Jag suger så bra”, och “Att älska dig” blev lite mer egotrippad när refrängen byttes ut till “Att älska mig”. Sen var det dags: Bodyjam 38. “G” (Gandalf Archer) och Rach intog scenen med en koreografi som har inspirerats både av disco och modern dans. Kul och jobbigt, framförallt för vänster ben som kändes som om det jobbat hårdare än höger. Jag hade dagen innan testat Bodyjam 37, och trots G och Rach på scen så måste jag säga att jag föredrar Bodyjam 37. Det är snäppet bättre, förmodligen för att det innehåller både afro och street vilket jag gillar bättre än disco och modern dans. Det säger kanske mer om hur bra 37:an är en om release 38. G och Rach såg lika coola ut efter passet som de gjort på scen:

Efter Bodyjam-passet var det dags för en snabbdusch, vilket fungerade förvånansvärt bra trots att omklädningsrummet verkade litet vid första anblicken. De fyra duscharna räckte mer än väl, och jag behövde varken trängas eller vänta. På med Bodycombat-outfiten och upp för lunch: kycklingwok med ris. Helt okej mat som inte fyllde ut alltför mycket. På scen presenterade instruktörer från anläggningar runt om i norden till sina favoritlåtar. Det var Bodypump, Bodycombat, Bodybalance och såklart Bodyjam. Juryn hade klara influenser från “So you think you can dance” och “American Idol” - bitskt och lite elakt, framförallt Dan the man Cohen som sänkte betyget för killarna som hade hår på huvudet “Since I don’t like hair”. När Bodybalance drog igång var det dags för mig att ta revansch på Virtual Bodyjam. Det riktiga Bodyjam-passet var precis vad jag behövde för att värma upp. Den här gången slog jag 28 miljoner med råge: nytt rekord var 41,5 miljoner.

Svenskar är kontrollerade och rädda för att göra bort sig. Det stämmer bra på svenska instruktörer också: det var inte så många som vågade sig på Virtual Bodyjam. Däremot var det desto fler som vågade sig på att testa sig i Strenflex. Ove Rytter körde tester med två personer i taget, och många intresserade satt och tittade på.

Sedan: Bodycombat 29. Dan och Rach äntrade scenen propra som du aldrig sett dem förr. Dan i kostym, komplett med hatt och slips, och Rach i kostymbyxor och finväst. Bodycombat 29 handlar om “back to basics”, med mycket influenser från “gentlemen’s boxing clubs” och olika kampsportsikoner som Bruce Lee. Uppvärmingslåten är återigen uppdelad på överkropp och underkropp, och det blev många spontana rop och busvisslingar när underkroppsdelen drog igång. Tänk 90-tal, tänk grunge. Alla ville såklart stå längst fram, vilket gjorde att det var trångt. Att ta ut sparkar och att förflytta sig långt var inte att tänka på. Efter tredje låten fattade jag vinken och ställde mig längst bak istället. Mer yta betyder hårdare träning, och det var ju därför vi var där. Låt nummer sex känner Bodypumpinstruktörerna igen, då den har varit axellåt i en release - men den här gången är en oväntad artist inmixad. Styrkelåten borde ha varningsetikett, jag tror att det här är de tyngsta armhävningarna jag varit med om någonsin i Bodycombat. Kanonrelease som lämnade alla svettiga, trötta och ändå hungriga på mer.

Nu blev det bråttom. Snabbt ner för ombyte till Bodystep-kläderna. Fylla på vattenflaskan med tre Resorb-tabletter och så upp igen lagom till sista halvan av första låten i Bodystep 65. Susan kör inte bara Bodypump, hon är en fena på Bodystep, liksom Pernilla som äntlingen är tillbaka efter mammaledigheten. Koreografin är enklare över lag i den här releasen, utan att för den skull bli lättare. Trots Resorb-tabletterna gjorde vätskeförlusten att min hjärna var lite slö, vilket framförallt märktes på speedstep-låten. Enkel och tuff koreografi, men mina fötter som normalt visste exakt var lådan började och slutade halkade till flera gånger. När det var dags för sista konditionslåten kände jag av krampkänningar i lårens framsida, vilket bådade illa för Bodypumpen som följde direkt efter.

Återigen ner för dagens sista ombyte. Benen kändes tunga, men jag hoppades att tre Gainomax och en massa vatten skulle göra susen. Charlotte, Katarina och Dan the man ledde förvånansvärt många instruktörer, med tanke på hur många som kört första passet på morgonen, genom Bodypump 59. Fredrik och Jan som lett det första passet hade inte fått nog, utan hakade på. Dan förklarade att han förstod att vi var trötta efter en lång dag, men att vi inte fick fuska med vikterna. Vi är instruktörer och måste leva upp till rollen. Tji fick jag för att jag tänkt ta det lugnt. Release 59 av Bodypump är mycket skön. Bra blandning av låtar: bröstlåten tar mig tillbaka till ungdomsgården (90-tal), rygglåten innebär ett kärt återseende och bicepslåten är inte att leka med. Jag har sällan varit med om sån intensiv och brännande smärta i armarna som när vi äntligen fick släppa stången för sista gången, och för andra gången i mitt liv var jag så slutkörd, trött och hade så ont att jag höll på att börja gråta. Bokstavligen. Jag förvånade mig själv genom att plocka upp stången i utfallslåten, som den här gången inleds på ett annorlunda sätt som låter oss sätta tekniken innan själva huvudjobbet börjar. I axellåten är rotatorcuffen en av musklerna som får jobba intensivt, och det är det enda minne jag har - resten drunknade i smärta.

Det var en mycket trött och slagen Micke som åkte hemåt med en bag som vägde betydligt mer nu tack vare alla blöta klädombyten, men också en lycklig Micke. Dagen hade inneburit mycket inspiration, kul pass, trevliga människor och rolig underhållning. Mitt rekord hade dessutom stått sig, trots tappra försök att slå det (ena försöket slutade bara en miljon under min poäng) och jag hade alltså vunnit träningskläder och skor som grädde på moset.

Hem, äta, stryka skjorta och sedan in till stan igen för efterfesten på The Crib. Klockan var knappt nio när jag kom dit, och om första rummet verkade halvtomt så var andra desto fullare (och varmare!). Jag hade egentligen inte tänkt dricka, men när jag fick ett glas bubbelvin i handen så slank det ner, liksom hallonshotsen som också invigde de närvarande i “The Buffalo Club”. Om du undrar vad det innebär så kan jag bara säga så här: du kan bara få reda på det om du går med i klubben. Men testa att kolla vilken hand folk dricker med på nästa fest där det finns ett gäng Les Mills-instruktörer … När Les Mills-gänget gick vidare till Solidaritet kände jag att det var dags att åka hem och sova. Enligt rapporter kom vissa personer inte hem förrän klockan 6 på söndag morgon, personer som dagen efter hade utbildningsdag med mycket fysisk träning. Det är en värdig avslutning på det här evenemanget.

Andra bloggar om: gruppträning, bodycombat, bodypump, bodyjam, bodystep, les mills, super saturday

Det är ungefär så här det känns att bli överkörd av ett godståg, tänkte jag när jag på tredje försöket lyckades ta mig upp ur sängen vid tiotiden i morse. Jag har ont i princip överallt, men jag ångrar ingenting. Super Saturday var verkligen en superlördag ur många aspekter. Tredje upplagan av konventet för alla som instruerar Bodypump, Bodystep, Bodybalance, Bodycombat, Bodyjam eller RPM hölls i år på Fryshuset, vilket var ett klart lyft från Idrottshögskolan ur de flesta aspekter.

Registreringen gick snabbt och smidigt, trots att kön såg lång ut när jag kom fram någonstans tjugo över åtta. Årets goodie-bag innehöll faktiskt goodies: Rakhyvel från Gillette (M3 Power för killarna, Venus för tjejerna), en schyst necessär från Weetabix och svettband från Les Mills. Den generiska vattenflaskan med ett snett ditsatt Weetabix-klistermärke var det enda som kändes överflödigt, eftersom Les Mills och Evian stod för vätskeförsörjningen den dagen.

Första passet för dagen var Bodypump 59. Jag hade rutin sedan förra året och körde andra Bodypump-passet, som låg sist på dagen. Istället passade jag på att ta de få foton jag skulle hinna med under dagen, från stora salen (klicka på bildena för en större version):

Bilderna gör inte riktigt salen rättvisa. Det fanns 510 steplåtor och Bodypump-set, och första passet var fullsmockat. Susan (Nya Zeeland), Jan (Holland) och vår egen Fredrik ledde första passet, och jag fick gåshud när över 500 personer gjorde synkroniserade marklyft. Det var helt enormt!

Jag har massor med saker att berätta om gårdagen: om alla pass, om de roliga människorna, den sköna efterfesten och min ambivalens till livstidsmedlemskapet i “The Buffalo Club”. Men just nu ska jag iväg till Danscenter och köra streetdance och jazzfunk. Jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det när jag knappt kan ställa mig upp från datorn utan att stöna av träningsvärken, men det ska gå. Önska mig lycka till.

Andra bloggar om: bodypump, super saturday, gruppträning, konvent, friskvård

Vad?
Årets största händelse för instruktörer i Bodycombat, Bodypump, Bodystep, RPM, Bodybalance och Bodyjam. Dan Cohen, Rachael Newsham, Gandalf Archer och Susan Tolj från Les Mills Nya Zeeland kommer!

När?
Lördag den 9 september 2006

Var?
Fryshuset, Stockholm

Mer info:
Les Mills hemsida

Jag vet inte vilket som är roligast i Nutellas annons i Metro häromdagen: indignationen över att Nutella inte äts speciellt mycket i Sverige ([Nutella är] en självklarhet i Europa, men ”ajabaja” i Sverige), förvirringen om vad Nutella egentligen är gjort av (den läckra blandningen av hasselnötter och kakao […], men de två främsta ingredienserna är jordnötsolja och socker), eller budskapet mellan raderna om att Nutella är nyttigare än apelsinmarmelad ( [Nutella har] ett lägre GI-värde än apelsinmarmelad). Det är ungefär som om Volvo skulle göra reklam för sina bilar med påståendet “Vår bil har fler hjul än en motorcykel”.

Det enda som är bra med den här annonsen är att de har en tjej med skateboard som modell. Det är coolt med företag som vågar göra små avstickare från normerna i sin marknadsföring.

(Klicka på bilden för att se annonsen i full storlek)

Andra bloggar om: reklam, nutella, marknadsföring, annonser, metro