Kost & Kropp

Les Mills, företaget som gett oss bland annat Bodypump, Bodycombat och Bodybalance är baserat på Nya Zeeland. Engelska är huvudspråket, men det är inte ovanligt att man stöter på en och annan fras på maori, språket som Nya Zeelands ursprungsbefolkning (som även kallas maori) pratar. Den som kört Bodypump ett tag minns också release 49 där man körde triceps till en låt helt på maori: Kotahitanga.

På en del av Les Mills utbildningar gör man en del av en traditionell hälsningsceremoni, där man håller handen runt varandras underarm och gnuggar näsor (kallat “hongi”), samtidigt som man hälsar och presenterar sig. Något man däremot inte bör göra är räcka ut tungan i maori-sammanhang, då det är vad maorikrigare gör till varandra i en gest som betyder “ditt kött smakar säkert gott”. Kanske inte riktigt vad man vill förmedla …

Om du som instruktör vill utöka ditt ordförråd till att innefatta lite fraser på maori kommer här några vanliga sådana:

Hej - Kia ora (informell hälsningsfras, egentligen en önskan om bra hälsa)
Hej allihop - Kia ora tatou (se ovan)
Välkommen - Nau mai (alt.) Haere mai
Jag heter […] - Ko […] ahau (formell presentation, egentligen del av längre ritual)
Bra gjort - Ka pai
Hej då - Ka kite ano (egentligen “tills vi ses igen”)

En speciell fras är “kia kaha”, som också är namnet på Les Mills officiella blogg. En bra engelsk översättning på den frasen är “stand strong”, men frasen betyder mer än så. “Kia” betyder både “ha” och “få”, och “kaha” kan betyda “förmåga”, “kapacitet”, “ansträngning”, “prestation”, “skicklighet”, “kompetens” och “styrka”. Såvitt jag förstår är det alltså en ganska kraftfull välgångsönskan alternativt uppmaning.

Vill du lära dig grunderna i maori, eller veta hur man uttalar några av fraserna här ovan ska du definitivt titta in på Korero Māori

Jag mailade Lena Nordin, som visar sig vara informationsansvarig för SATS Sverige, och frågade om SATS skulle polisanmäla en våldtäkt som begåtts på en av deras anläggningar. Den frågan undveks och förblir obesvarad, och det är ingen bekväm fråga att svara på om SATS håller fast vid sin policy.

I sitt svar berättar Lena SATS version av historien. Jag publicerar hela svaret från Lena ocensurerat:

Hej Micke!
Tack för ditt mejl. Jag vill gärna ge dig lite mer information om det som hände i torsdags, då en medlem blev slagen av en annan medlem på en av våra träningsanläggningar. Så fort vi fick reda på vad som hänt var vår första prioritet att ta hand om den medlem som hade blivit misshandlad. Vi såg till att han fick sitta ned i lugn och ro, ta kontakt med sitt försäkringsbolag och några vänner vilket han bad om, och vi uppmanade honom direkt att polisanmäla händelsen. Vid det tillfället var han inte säker på att han ville göra det, vilket vi då respekterade. En stund senare hörsammade han vår uppmaning och bestämde sig ändå för att polisanmäla, så anmälan är nu gjord. Vi har varit i kontakt med polisen för att göra ytterligare en polisanmälan från vår sida, men eftersom vi inte är den som blivit utsatt för våldet direkt kan vi enligt dem inte göra någon ytterligare anmälan.

Lena Nordin
Informationsansvarig, SATS

Först och främst kan man ju konstatera att versionerna går isär lite grann. Man ska inte döma någon ohörd, och olika personer kan uppfatta samma situation på totalt olika sätt. Jag lämnar upp till läsaren att avgöra vem som är mest trovärdig. Det jag känner att jag vill tillägga är att Lena har rätt när hon skriver att SATS inte kan vara målsägare i frågan om misshandel (eller vid en hypotetisk våldtäkt, något hon alltså inte kommenterar överhuvudtaget i sitt mail). Däremot tycker jag absolut att SATS policy brister på en punkt: även om de inte gör en konkret anmälan så bör “Ta kontakt med polisen” finnas med som en punkt i deras policy. Det är minst lika viktigt som punkten om att “Säkra vittnen”. Att man som offer skulle bli kränkt för att någon annan tillkallar polis har jag svårt att svälja.

“Det är inte vår sak att ingripa i sådana fall.” och ” Ja. Vi uppmanar den som utsatts för våld att polisanmäla saken, vi ingriper inte.” är vad SATS personalchef Lena Nordin svarar på frågor om hur SATS handlar när personer utsätts för våld (eller våldtäkt) på deras anläggningar.

Nu är det här såklart inte sant. Jag vägrar tro att ett seriöst företag som SATS skulle hantera en våltäkt på det sättet. Det här är resultatet av en stressad, och förmodligen inte tillräckligt medietränad, chef. Men är man inte medietränad så bör man lära sig en sak när man talar med media “Jag kan inte kommentera den här frågan, jag får hänvisa till vår [VD, infomationschef, pressansvarig]”

Lena Nordin verkar ställa sig helhjärtat bakom sin personal, vilket är nog så viktigt att göra för en chef, och det ska hon ha en eloge för, men hon missar samtidigt att få företaget att framstå i en bra dager. Eller är det så att SATS konsekvent vägrar polisanmäla grova brott som begås i deras lokaler så länge brotten inte begås mot SATS som företag?

Det intressanta är också hur motstridiga versioner som offret för misshandeln respektive SATS lämnar om händelseförloppet. Nu ska man ta i beaktande att offret förmodligen hade alla försvarssystem igång, vilket gör att hjärnan registrerar minnen på ett annat sätt. Dessutom omformas minnena varje gång man pratar om dem. Oavsett vad så bör SATS ha erbjudit sig att ringa polisen - om de verkligen vägrade så är det en allvarlig brist.

Det väcker också frågan vilket ansvar företagare egentligen har att anmäla brott som begås i deras lokaler - och då pratar jag etiskt och inte rent juridiskt. Jag antar att SATS funderar så att offret själv får ta ställning till en eventuell polisanmälan - men om man driver frågan till sin spets och säger att det rör sig om mord, hur gör SATS då? Offret har ju i alla fall svårt att polisanmäla …

I sin pressrelease om händelsen hävdar SATS att deras personal agerat helt korrekt, och enligt policyn som inbegriper:

• Omhändertagande och skydd av brottsoffer
• Försök till gripande av gärningsman
• Säkrande av vittnen
• Uppmana till polisanmälan om vår personal inte var ögonvittne till händelsen

Det råder alltså delade meningar om huruvida SATS uppmuntrade till polisanmälan eller inte, men däremot kan det inte ha gjorts några helhjärtade försök till att gripa gärninsmännen. De var ju i omklädningsrummet, och även om SATS lokaler är stora så är de inte så stora. Så helt enligt policyn agerade inte personalen - uppenbarligen.

Som tur är för SATS blev det här bara en notis i DN, och en större artikel i SvD, där dock inga frågor om hur SATS skulle agera vid en våldtäkt ställdes. Det är istället Sylvester.se som har ställt ett gäng rätt aggressiva frågor till Lena, som i Sylvester.se:s artikel kallas “informationschef”, men enligt SATS hemsida är hon personalchef.

Jag har mailat Lena Nordin och frågat om SATS verkligen inte skulle polisanmäla en begången våldtäkt på en av deras anläggningar.

Länkar:
SATS pressrelease om händelsen
Notisen i DN
Artikeln i SvD
Artikeln på Sylvester.se

Herbalife och Shapeworks är två produktlinjer som handlar om pyramidförsäljning av (dyra) kosttillskott och viktminskningsmedel. På senare tid har svenska “distributörer” börjat marknadsföra sig med en amerikansk mall, bokstavligt talat. Mallen är ganska dåligt översatt, bland annat kan man i de flesta av deras online-test bara välja kilogramtal som är jämt delbara med hela pounds.

Det är dock inte själva översättningen som är tveksam, utan greppen som dessa distributörer tar. Till exempel finns en sajt, där man varken utifrån webbplatsens utformning, innehåll eller adress kan se någon direkt koppling till en Herbalife-distributör. På sajten får du göra ett online-test där du fyller i vikt, längd, kön och frågor som “Har du lyckats tidigare då du följt en kalorisnål kosthållning?”.

När du fyllt i frågorna får du “förslag” på produkter som kommer passa dig. Oavsett vad du svarar så kommer det bara upp en produkt: Herbalife. Det handlar alltså inte om något test, utan innehavaren vill lura besökaren att det faktiskt finns någon slags bedömning utifrån de uppgifter besökaren angett.

Ett annat exempel är en likande sajt, där “distributören” redan från början marknadsför sig som “oberoende Shapeworks-distributör”. Liksom på den första sajten finns här ett test där du kan testa din kroppssammansättning, och liknande frågor som du får svara på. Här får du ange längd, vikt, ålder, kön och … benstomme. Du kan ange “grov”, “normal” och “smal” benstomme. När jag matat in mina uppgifter (man, 28 år, 183 cm [182 fanns inte, förmodligen på grund av översättning från amerikanska måttsystemet], 87 kilo) fick jag följande rekommendationer:

Valde jag “grov benstomme” så var min idealvikt 75-81 kilo
Valde jag däremot “normal” dito skulle jag helst väga 72-79 kilo
Med “smal benstomme” var det bästa viktspannet för mig 67-74 kilo.

Även om man här tar den minsta viktskillnaden mellan “grov” och “smal” benstomme så får man en skillnad på 7 kilo. Det är en intressant uppgift, med tanke på att en vuxen människas skelett väger någonstans mellan 10 och 12 kilo. Att man skulle väga mycket på grund av “kraftig benstomme” är en seglivad skröna som alltså inte stämmer.

Självklart är det här båg. Om vi lämnar diskussionen om huruvida Herbalife, Shapeworks och pyramidmarknadsföring är bra eller dåligt så återstår fortfarande faktum att det här handlar om regelrätt bluff. Något för konsumentverket?

[Fotnot: Anledningen till att jag inte länkar till dessa distributörers sidor är att de får pluspoäng i sökmotorn Googles rankingsystem för varje (seriös) sajt som länkar till dem. Vill du veta vilka dessa två är, hör av dig så skickar jag länkarna.]

Bailine hävdar att deras metod är ett träningspass, vilket vetenskapen inte riktigt håller med om. I grunden innebär Bailine att du lägger dig och får på dig elektroder eller band som med hjälp av elektriska impulser aktiverar musklerna. Metodens effektivitet på friska muskler är i princip obefintlig, men det absolut roligaste såg jag på en skylt vid Täby Centrum: en affisch för Bailine med texten “Sund, slank och sportig”. Sund och slank kan ju diskuteras, men sportig? Det sportigaste du kan åstadkomma med Bailine är om du läser en sportbilaga medan du ligger på bänken.

SATS fortsätter sin expansion. I november öppnar en, enligt en platsannons, nybyggd anläggning vid Telefonplan. På SATS hemsida finns ingen information än, men de söker personal - instruktörer, säljare och receptionspersonal - till den nya anläggningen.

Telefonplan ligger söder om stan på röda tunnelbanelinjen, ett område där SATS tidigare inte funnits alls. I och med uppköpet av e2 fick SATS en anläggning vid Liljeholmen, och nu fortsätter alltså expansionen till Stockholms förorter. Frågan är hur långt söderut SATS kommer fortsätta. Fruängen, Årsta, Huddinge? Esporta riskerar kanske att få konkurrens i sitt upptagningsområde?

Platsannonsen hos StepStone